Livet

Valborg var som vädret. Regnigt mörkt och kaosartat

Valborg. Önskar jag kunde skriva att jag låg på en filt i ett grönskande Slottsskogen. Sippade vin, åt färska jordgubbar, pratade om livet, skrattade och njöt av kvällsolen. Men det var som vädret. Regnigt mörkt och kaos. Det började med att syrran blev akut sjuk. Hon hade dragits med en envis virusinfektion som aldrig gick över. Feber. Ont i hela kroppen. Sen kom smärtan och tryck över bröstet. När hon knappt kunde stå upp utan att bli andfådd blev det allvarligt. Hon ringde och sa att hon var på väg till akuten. Jag rafsade ner lite kläder, slängde mig på bussen och mötte upp henne på Sahlgrenska. Tur att jag bor centralt.

EKG:t var normalt, även alla blodprover. Men hon var i ett dåligt skick. Läkaren sa ändå att hon kunde åka hem och höra av sig om en vecka om det inte blivit bättre. Jag var såklart inte nöjd. Jag har ju svart bälte när det gäller läkarkontakter och är snabb på att läsa av situationen och hur mycket eller lite de vill engagera sig.

När vi väl kom hem från akuten sov hon i timmar. Jag ägnade mig åt att umgås med min älskade systerson. Sju år och den finaste jag vet. Typ den finaste gullungen i hela världen. En riktig solstråle. Vi spelade Playstation tillsammans. Kollade på film och busade. Det ösregande hela aftonen och det passade alldeles utmärkt att krypa upp i soffan, prata om ditt och datt, pussa hans lilla gossnacke. Inte så poppis nu för tiden, han börjar bli stor nu.

Under kvällen orkade hon sitta uppe en liten stund. Hon berättade saker hon inte riktigt tänkt på innan. Hon såg ett återkommande mönster. Hon har tydligen dagar då hon drabbas av plötslig feber, har värk och smärta i hela kroppen. Ibland svullna händer, ben och fötter. Ont i lederna. Ibland knölar på tårna. Inne i leden. Som korta skovvisa attacker. Pågår i cirka 2-3 dagar i genomsnitt en gång i månaden. Både jag och min lillasyster hör inte inte dom som klagar. Det är så vi är fostrade sen barnsben. Men är man 40 år, i övrigt frisk, har sunda livsvanor, har ett aktivt liv – då är det något som är fel.

Vi har en oerhört stark gen för autoimmuna sjukdomar i släkten. Jag har själv Multipel skleros. Min moster Ulcerös kolit och morfar hade Crohns sjukdom. Min kusin fick något problem med hjärtat för ett tag sen. Han är i 30-års åldern och vältränad. Mamma har problem med sköldkörteln. Mer bakåt vet jag inte. Pappa överlevde sin tjocktarm- och levercancer. Tyvärr dog farmor i samma. Hon lämnade jordelivet  -98, man hade tyvärr inte lika bra cancerbehandlingar då som nu. Hoppas du har det bra var du än befinner dig farmor. Jag tänker på dig ibland. Har så många frågor jag aldrig hann få svar på.

Åter till Akuten. Jag betonade flera gånger för läkaren om vår starka autoimmuna gen men han lyssnade inte riktigt på det örat. Det var liksom, ingen hjärtinfarkt eller EKG-utslag, då skriver vi ut dig. Men det är akutsjukvården i ett nötskal. Hon fick i alla fall träffa läkaren rätt snabbt. Det här var Valborgsmässoafton. Efter en vecka piggade hon på sig lite grann och gick och jobbade på fredagen. Men hon är fortfarande inte helt återställd och fortfarande medtagen.

Vi tror att det är dags att kontakta Vårdcentralen och begära en utredning.

Valborgsmässoafton innebär ju en hel del kastrullfulla och substanspåverkade akutsökande. En kvinna vinglade fram i korridoren och vrålade: ”Jag kräver att få träffa läkaren NU!!! Jag ska hem och se kungen på TV.” Vad vi garvade. Vad hon egentligen menade var att hon ville hem och fortsätta Valborg-supa med polarna istället och skiter nog i Kungen och hans vinkande och stela ansiktsuttryck … haha!

Mitt i allt på akuten var jag också tvungen att jaga efter en madrass till mig eftersom syrran just nu håller på att renovera sovrummet. Pappa kunde inte hjälpa till ”eftersom han kände sig lite förkyld” och mamma jobbade, (dock i närheten). Kontentan räcker.

Första natten var jag alltså tvungen att sova i soffan men det var ingen hit. Jag är 1,72 och soffan typ 1,65. Och rätt nyopererad. Alltså jag och inte soffan .. hehe. Dagen efter satte jag upp en lapp i uppgången och efter 10 minuter kom en supergullig granne med en madrass att låna. Det här är det bästa med att bo i just Göteborg.

Det blev att jag stannade hela veckan. Hon behövde hjälp därhemma. Det är inte helt lätt att vara ensamstående mamma till en sjuåring när man är sjuk. Samtidigt var det skönt för min del att få hjälpa till med praktiska saker. Hålla mig sysselsatt. Skringra tankarna. Men visst, efter hämtning i skolan, lek i Vasaparken och en sväng in till leksaksbutiken var jag helt slutkörd. Sov djupt i två timmar efteråt. Min kropp är sliten, det märks tydligt. Och jag blir helt dränerad av varenda aktivitet. Orkar högst en längre aktivitet per dag. Sen några lättare, med vila och sängläge däremellan.

En skröplig mammi. Och en skröplig moster … men det gick ändå. Vi hjälps åt.

Hoppas att er valborg var fin i alla fall.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *