Cancer,  Lymfkörtelutrymning,  Malignt melanom,  Narkos,  Operationsberättelse

Min operationsberättelse

Vaknade med världens huvudvärk i morse. Förmodligen spänningshuvudvärk. Jag vet att jag ibland pressar tänderna när jag sover. Då kommer den där otäcka pulserande huvudvärken med ett stråk av illamående som ett ovälkommet kvitto när jag vaknar på morgonkvisten. När jag väl tänker efter är det inte så konstigt att kroppen min reagerar eftersom jag befinner mig i en enormt påfrestande situation.

Jag fick en kommentar från Merja som undrade hur det går? Ja, det är nog läge för en uppdatering.

Fredagen den 16 mars opererades jag för en lymfkörtelutrymning i den vänstra ljumsken. Jag har alltså i skrivande stund Malignt melanom i stadie 3. Misstänkt regional spridning i lymfkörtlar i ljumsken.

Hur gick operationen? Den gick bra. Man lyckades ta ut det som skulle bort. Jag var däremot svårväckt. Har aldrig hänt tidigare. Narkosmedlet sprutades in vid 8-tiden på morgonen och det var först vid 14-tiden på eftermiddagen som jag kravlade mig upp ur narkosdimman och blev medveten om tid och rum. Jag hade tydligen problem med att andas och syresätta mig själv. Man försökte vid flera tillfällen väcka mig men kroppen min samarbetade inte. Efter ungefär två timmar kunde jag äntligen extuberas. Sen övervakades jag noga under flera timmar. Har vaga minnen av att personalen då och då uppmanade mig att andas bättre. Hade en syreslag i näsan och elektroder på kroppen. Försökte göra som de sa men sen försvann jag in i dimman igen.

När jag tillslut piggade på mig och tittade på klockan fick jag en smärre chock. Jag sövdes ju klockan 8 på morgonen och nu var klockan 14 på eftermiddagen. Hur är det möjligt?! Så lång tid skulle det inte ta. Blev genast orolig över att operationen inte gått som planerat. Sen tänkte jag på hur oroliga mina anhöriga måste vara eftersom allt dragit ut på tiden. Ja, i efterhand fick jag veta att min familj hade varit jätteoroliga över att det dröjt så länge. Men jag fick snabbt reda på att själva operationen hade gått som planerat. Man hade bara haft problem med att väcka mig och få mig att andas bra själv.

Efter att jag druckit lite vatten så fick jag hjälp med att gå på toaletten och kissa. Vid 15-tiden fick jag äntligen förflyttas till vårdavdelningen. Kommer ihåg att jag kände mig så skör och känslosam inombords. Den här gången fick jag ett eget rum med både toalett, dusch och TV. Och en skönare säng.

Det betydde jättemycket att få återhämta sig i ett eget rum. Dels för att jag sover bättre då. Men också för att man känner sig mer fri. Man behöver inte tänka på hur man är klädd eller ser ut om man till exempel måste gå på toa. Nu är det väl ingen som tänker på en vårdavdelning att oj, vad är det för ett spöke som hasar runt här i korridoren .. haha. Men ni fattar nog vad jag menar. Man behöver inte ta hänsyn till någon annan. Bara en sån sak som att prata i telefon helt privat betyder mycket. Man behöver inte viska om man kommer in på saker som är lite känsliga.

Kirurgen hade opererat in ett dränage. Tack och lov måste jag poängtera. Det gjordes inte vid förra operationen vilket gjorde livet till ett livet helvete efteråt. Min första operation kommer jag att skriva om i ett separat inlägg för den kräver det.

Dränaget funkade som det skulle. Kisseriet och magen likaså. Jag försökte vara uppe och röra på mig så mycket jag orkade. Den här gången syddes jag inte, utan snittet häftades ihop med agraffer istället.

Fick några böcker av min moster när hon och hennes familj var på besök men jag hade inte riktigt orken eller koncentrationen för att läsa just då. Syrran tog med sig min laptop så jag kunde se på Netflix. Det var det enda jag mäktade med och gjorde sjukhusvistelsen trevligare och mer som hemma.

Jag sattes in på Antibiotika intravenöst 3 ggr/dygn. Klokt beslut. Fick en långdragen infektion efter den förra operationen. När jag kom hem på söndagen fortsatte jag med en tablettkur. Jag opererades den 16 mars, skrevs ut den 18 mars och den 29 mars drog vi dränaget. Var helt inställd på att jag skulle få värsta ödemet. Visst var det lite svullet i några dagar efter att dränaget hade dragits men det la sig. Är lite förvånad över att jag inte haft några problem med det. Men också tacksam över att kroppen anpassat sig på eget initiativ och ställde upp för mig. I och med att jag lever med MS, är jag van vid att kroppen min inte alltid samarbetar.

De bortopererade lymfkörtlarna skickades till Patologen för analys. Man vill se om det finns några cancerceller i dessa också med tanke på att jag hade en rejäl metastas på 7,3 cm just i det området. Redan nu på onsdag den 25 april träffar jag min läkare för besked om provsvar och hur vi går vidare. Ja, här på Sahlgrenska går det undan. Det är jag enormt tacksam för. Har förstått att det inte hör till vanligheterna i vårt avlånga land. När jag tänker på onsdagen får jag såklart ett rejält stresspåslag med både hjärtklappning och oro.

Det finns en del scenarion jag målat upp. Antingen fanns det inga cancerceller i körtlarna. Vi gör ingenting i nuläget och avvaktar. MM har bestämt sig för att sova. (Förhoppningsvis för evigt). Ny PET/CT om några månader. Eller så fanns det cancerceller i någon eller några av dom. Vi gör en ny PET/CT. Finns det skäl för misstanke om ytterligare spridning blir det med största sannolikhet en start av BRAF/MEK-behandling, är redan godkänd för den typen av behandling. Några fler tänkbara scenarior kan jag inte komma på. Och det ska jag nog inte försöka göra heller.

Nu ska jag strax äta lunch. Sen packa väskan och åka till syrran i några dagar. Jag har kanske inte nämnt det tidigare – men jag är singel och bor ensam sen en längre tid. Kombinationen sjukskrivning och cancerkarusell när man bor helt ensam är inte den bästa kombon. Oron och tankarna har en förmåga att bygga bo i bröstet och kleta sig fast mycket lättare då. Att jag dessutom är enormt trött och sliten där varje ansats till fysisk ansträngning gör mig helt dränerad, typ duscha, städa, diska, handla och laga mat. Alla de där vardagliga nödvändiga sysslorna man måste göra blir tuffare att genomföra helt själv. Speciellt när jag nu drabbats av ett MS-skov också, mitt i allt. Man behöver någon att ventilera sina tankar och känslor med. Ensam är inte stark.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *